Brunst hos gutetackor

Brunst hos tackorna styr både planering och praktiskt arbete under vinterhalvåret. Här beskriver jag hur brunsten yttrar sig, hur ofta den återkommer och vilka erfarenheter jag dragit genom åren.

Tid för brunst

Tacklammen är bara drygt ett halvår när de visar brunst för första gången. Föds lammen i april–maj kan man därför förvänta sig att de första brunsterna dyker upp i slutet av november eller början av december.

Blir tackan inte betäckt första gången brunstar hon om. Tiden mellan brunsterna ligger någonstans runt 18 dagar, det här bygger jag på de brunster jag har sett – alla tackor är inte tydliga i sin brunst. Själva brunsten varar ungefär två dygn, och tackan är som mest mottaglig under den senare delen av det andra dygnet.

Blir tackorna inte betäckta fortsätter de att brunsta om, längst har jag varit med om brunst i mars.

Jag satte tillbaka en bagge för tidigt ett år. Det var på den tiden då jag bara hade en bagge, och jag lånade ut honom eftersom jag bestämt mig för att inte ta några lamm den säsongen. Jag tog hem honom alldeles för tidigt – och resultatet blev lammning första veckan i augusti.

Vad gäller längden på dräktigheten brukar jag räkna på 145 dygn plus minus två. I litteraturen anges ofta 145–147 dagar. Räknar man bakåt 145 dagar innebär det att tackorna då blivit betäckta i början av mars. Det var en nyttig läxa.

Hur man ser brunst hos en tacka?

I början av december hämtar jag en (eller flera baggar) till tackorna. Baggen sätts in i avskild del av lagården tillsammans med utvalda tackor (jag betäcker numera aldrig alla tackor). Tackorna, som kan gå ut ur och in i lagården som de vill under vintern, kan under brunst ses varandra runt lagården, i hopp om att ta sig in till baggen. De kan också ligga utanför någon grind, eller port, och vänta, inte ovanligt lite översnöade. De lämnar sällan sin post under den här tiden. Det här pågår ungefär under två dygn.

Maja väntar troget, alldeles själv medan resten av flocken är en bra bit bort, vid höbalarna.

Stängslingen

De starkaste och tydligaste brunsterna är de första. Jag har mina baggar på en grannfastighet, och för att vara helt säker på att de inte helt sonika går igenom stängslet när brunsten är som mest intensiv, sätter jag upp rejäla grindar runt rasthagen under december och januari.

Det är i första hand baggarna som står för den uppsökande verksamheten under brunsttid. Det börjar ofta stillsamt, med att de står och tittar åt det håll där tackorna befinner sig. När det beteendet dyker upp vet jag att det är hög tid att sätta upp grindarna.

Men, även vissa tackor kan vara försigkomna. De kan stå och bräka utan synbar anledning, men är de vända mot baggarnas håll är avsikten tydlig. Vid två tillfällen har jag dessutom varit med om att tackor tagit saken i egna klövar och gett sig av på promenad till baggarna. Det har rört sig om sträckor på drygt en kilometer, med baggarna utom både syn- och hörhåll.

Problemet vintertid, både för tackor och baggar, är att det är betydligt svårare att hålla bra ström på stängslen. Numera struntar jag i elen till baggarnas hage vintertid, den period de vill lämna sin mat och sitt hur är under brunsten, och då är de höga grindarna uppsatta. Tackorna har ingen ström alls på vintertid, då de normalt sett inte lämnar gården.
Men, om det är en försigkommen individ och hormonerna driver på, testar de om det är möjligt att forcera stängslet – och är det det, då går de.

Några tackor bakom lagården, två äldre och två tacklamm. Tacklammen följer fortfarande sina mödrar i den här åldern, så det är troligt att inte alla fåren på den här bilden är brunstiga.

Gener och synkronisering

När tackor brunstar är till stor del genetiskt betingat, men det är sannolikt också en fråga om synkronisering inom flocken. Mina två första tacklinjer var mycket säkra i brunsten. De gick med bagge året runt och lammade stadigt sista veckan i april eller första veckan i maj.

Med tiden köpte jag in några obesläktade tackor från tre andra besättningar. Två av dessa var, i mitt tycke, mer opålitliga. De lammade betydligt tidigare än jag var van vid, ofta redan i mars. Där jag bor i Ångermanland är det i mitt tycke för tidigt. Risken för kraftiga köldknäppar är fortfarande stor.

De tackor som avvikit har dessutom lämnat döttrar som också varit tidiga, även i de fall där döttrarna blivit kvar på gården. För mig har det bekräftat att tidig brunst till stor del är ärftlig.

Tackan till höger, nr 17036, döpt till Vilja av någon outgrundlig anledning, har alltid visat tydlig brunst. Hon har dessutom upprepade gånger lyckats ta sig in till baggen, olovandes…

Tillbaka till artikel-sidan
Relaterade artiklar:
Att hålla flera baggar tillsammans

Lämna gärna en kommentar!

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *