Stängsling vintertid när marken inte jordar
Stängsling vintertid är ett besvärligt kapitel i områden där marken fryser och täcks av is eller snö. När djuren inte har direktkontakt med bar, ofrusen jord fungerar inte vanliga elstängsel som det är tänkt. Det finns ett sätt att lösa det.
Hur det fungerar
Ett vanligt elstängsel består av ett elaggregat som skickar ut korta, pulserande spänningsstötar (strömstötar i vardagstal) genom stängseltråden. Aggregatet är kopplat till stängseltrådarna samt till jord, vanligtvis via jordspett nedslagna i marken.
När ett djur rör vid stängslet samtidigt som det står på marken sluts kretsen: strömmen går från aggregatet, genom tråden, genom djuret, ner i marken och tillbaka till aggregatet via jordningen. Det är den slutna kretsen som gör att stöten känns.
För att jorden ska fungera krävs en viss fuktighet i marken, dels där djuret står, dels där jordkabeln går ner i marken.
Svårigheter att jorda
Problemet vintertid är att frusen, snö- eller istäckt mark inte leder ström på samma sätt som fuktig jord och därför inte fungerar som tillräcklig jord. Is och snö fungerar i praktiken istället som isolatorer.
Det här är samma fenomen som uppstår vid väldigt torr väderlek, det finns för lite fukt i backen för att jorden ska fungera.
Djuret får då ingen ordentlig kontakt med jord, kretsen sluts inte, och stöten uteblir eller blir mycket svag.
Det här går bra så länge djuret inte har någon motivation att forcera stängslet, vilket det normalt inte har vintertid, då det inte finns bete utan maten serveras inne i hagen. Testar man stängslet med en enklare spänningstestare, utan del som sätts i marken, så visar den normalt utslag, och det är lätt att tro att stängslet fungerar som det ska.
Stängslet ser ut att vara helt, men för djuret upplevs det som ofarligt.
Lösningen
Ett sätt att komma runt detta är att koppla både spänning och jord direkt till stängseltrådarna.
Rent praktiskt innebär lösningen att man drar stängseltrådarna parvis. Avståndet mellan trådarna i varje par ska vara så litet att djuret kommer åt båda trådarna samtidigt när det sätter nosen emot stängslet, men inte så litet att trådarna riskerar att ligga an mot varandra. Någon eller några enstaka centimeter fungerar bra, under förutsättning att trådarna är ordentligt sträckta så att den övre inte kan slacka och falla mot den undre.
När djuret rör vid båda trådarna sluts kretsen direkt genom kroppen som ju innehåller fukt (egentligen vätskor), utan att marken behöver fungera som jord. Effekten blir då stabil även vintertid.
Använder du till exempel fyra stängseltrådar behöver du alltså dra åtta separata trådar, ordnade i par. Därefter kopplas spänningskabeln till spänningstrådarna och jordkabeln till jordtrådarna.
Detta är ett mycket effektivt sätt att jorda stängslet, och effekten kan bli kraftig. Använd därför inte starkare aggregat än vad som faktiskt behövs för djurslaget och stängsellängden.
Det finns också färdiga lösningar för detta, så kallade polarband. De består av bredare band, oftast flera centimeter breda, där både spänningsledare och jordledare redan är invävda. Principen är densamma som vid parvis dragna trådar: djuret får kontakt med både spänning och jord samtidigt, oberoende av markförhållandena.