Att hålla flera baggar tillsammans
Att hålla baggar i grupp fungerar bra – under rätt förutsättningar. Så här gör jag för att få lugna, stabila grupper och ett säkert liv för både baggar, andra får och människor.
Att hålla flera baggar väcker uppmärksamhet, och frågor. Det här är mina tankar och erfarenheter av att hålla flera baggar, på ett sätt som skapar harmoni, säkerhet och ett bra liv för baggarna.
Jag tar gärna med mig mina gäster från mina semesterboenden till djuren och det är alltid väldigt odramatiskt och trevligt. Många baggar är mindre försiktiga än tackorna och är därför lättare att komma in på livet, få ta på. Det kan förstås också bero på att de går i mindre grupp, de blir tamare av att få mer närkontakt med människor.
Min erfarenhet är att det går fint att ha flera baggar tillsammans, antalet spelar inte någon större roll, principen är densamma.
Min grundtanke är att djuren blir lugna när de har det de behöver (de är mätta och har något att göra, d v s en bra miljö där de har tillgång till varierade hagar) samt att de inte triggas i onödan av något (högbrunst).
I besättningen finns som regel runt ett tiotal baggar, vuxna och några på tillväxt. De yngre sparas nästan alltid tills att de är 1,5 år innan det första urvalet görs. De kastreras aldrig och de står aldrig isolerade i box såvida inte någon är sjuk (men det ska mycket till innan jag anser att de mår bättre av att vara isolerade än att få vara i sin flock).
När det kommer till just gutefår så går det bra att ha baggen tillsammans med tackorna hela året, så länge tackorna är säkra i sin brunstperiod och man vill ha alla tackor betäckta.
Vill man inte det, och vill man heller inte ta bort baggen för att undvika inavel, är det en god idé att ha flera baggar.
Uppväxten
Det bästa är om ungbaggen får växa upp i en grupp med andra baggar. Det betyder inte att de ska tuktas – äldre baggar uppfostrar inte bagglamm på det sättet.
Jag skiljer bagglammen från tackorna när jag ser att de börjar visa intresse: de vädrar, lyfter på överläppen och flegmar. Det brukar ske i oktober, då är de vanligtvis omkring ett halvår gamla.
Några ord om just flegmandet. Det här är något baggen gör när han analyserar dofter (framför allt feromoner), avsikten är att bedöma om en tacka är brunstig. Det är alltså inget som har med aggression eller dominans att göra.
Vanligen ser man beteendet i samband med brunstperiod (jag gissar att baggarna har en biologisk klocka, som håller koll på när det börjar vara dags), när de känner doft från tacka och i samband med att de börjar bli könsmogna.
Rent fysiskt använder de något som kallas Jacobsons organ (vomeronasala organet) och det första tecknet på att något hormonellt börjar hända.
Åtskilda från tackorna
I möjligaste mån håller jag baggarna helt åtskilda från tackorna. Sen många år tillbaka går de på en egen fastighet, granne med tackorna men väl avskild. Jag undviker överhuvudtaget att ha dem nära tackorna under året. Orsaken till det är inte att det blir bråk utanför brunstperioden, utan att jag vill påminna dem så lite som möjligt om vad som finns i närheten när den väl kommer.
Förr, innan jag hade tillgång till den fastigheten, gick de tillsammans med tackorna utanför betäckningstid. Gutetackor brunstar normalt från månadsskiftet november/december till april, och det fungerade bra. Baggarna höll sig oftast lite för sig själva. I stora hagar valde de gärna en egen åker. Varför vet jag inte, men min upplevelse var att de medvetet höll ihop och höll avstånd.
Hade jag bara en eller två baggar gick de mer med tackorna. Hade jag fyra eller fler höll de sig för sig själva, men alltid tätt tillsammans. Så är det även nu när de går på egen fastighet. De är lätta att räkna in – de går tätare än tackorna. Ser man inte alla på en gång är det oftast något som inte stämmer.
Utfodring och hantering
Jag ger dem aldrig annat än deras vanliga foder. Börjar man sticka åt dem bröd eller annat upplever jag att konkurrensen ökar och att gruppen blir stökigare. Kanske bara tillfälligt, men det är onödigt.
Jag går också ogärna in till dem om jag nyss varit hos brunstiga tackor. Jag utgår från att det triggar deras hormoner.
Jag klappar, kliar och pussar dem. Det är inte det som gör en bagge aggressiv. Det handlar snarare om gener och hur de hålls.
Beten och brunstperiod
Under året, förutom under högbrunst i december och en bit in i januari, går de på stora beten med åker, betesmark och skog. När jag tar upp småbaggarna till de stora i oktober minskar jag ytan, för att enklare kunna ha bra ström på stängslet.
När brunsten närmar sig ser man hur de börjar stå vid stängslet och titta längtansfullt i riktning mot gården med tackorna. Då ersätts elstängslet med rejäla, höga grindar. De har sitt bagghus och kan gå in och ut som de vill, men utevistelsen sker nu på en mindre yta. Under vintern kommer snö, brunsten avtar och behovet av höga grindar finns inte kvar.
Att sätta ihop nya baggar
När jag köper in en ny bagge brukar det vara odramatiskt. Det finns tillfällen när min grundtanke gör sig extra påmind, och det här är ett av dem. Bäst förutsättning för lugn och harmoni är att djuren har det de behöver, det vill säga mat, något att göra (stora och varierande beten) samt att de inte är triggade av något (t ex högbrunst).
Vid senaste tillfället släppte jag den nyinköpte (1,5 år) först till ungbaggarna som gick för sig själva på en åker. Jag tänkte att det skulle vara skönt för dem att ha en något äldre bagge hos sig. Det visade sig vara ett feldrag. Det blev mer stök än om han gått direkt in till de vuxna. De små var som flugor på honom och försökte rida hela tiden.
Samma sak kan hända när små släpps in till stora. De äldre bryr sig oftast inte, och det går snabbt över. Men det är inte alltid det behöver bli så. Troligen spelar både arv och mentalitet in, men även andra faktorer som jag inte alltid kan se.
Ett år hade jag bara två vuxna baggar. Lugna, vänliga herrar. När bagglammen kom på hösten var de så envisa att den ena vuxna till slut backade in bakdelen i ett hörn för att få vara ifred.
Betäckning och återkomst
Baggen hämtas vid månadsskiftet november/december, beroende på när man vill ha lamm. Baggar reagerar olika på brunstiga tackor. En del får mer humör och man får vara försiktig, inte vända dem ryggen till, andra ändrar sig knappt alls.
En bra gutetacka är säker i sin brunst. Hon lammar inte före april – i mitt tycke. Det bygger på att jag bor i Ångermanland. När betet väl kommit igång finns risk att tackan går långt med sitt lamm. Jag vill att de håller sig hemma vid foderhäcken de första veckorna.
När betäckningen är över, efter drygt tre veckor (tackor brunstar ungefär var 18:e dag, ibland längre), promenerar jag hem baggen eller kör honom med bil. Bil är att föredra – man behöver inte skriva dem på näsan var tackorna finns. Jag betäcker sällan alla tackor, och det finns alltid några som fortfarande luktar gott ett tag.
Det har hänt att en återkommen bagge hoppat över foderhäcken och tagit sig hem till tackorna igen. Numera har jag grindar även där. Det krånglar till det vid utfodring, men är värt det för att få ordning på betäckningen.
När baggen kommer tillbaka till herrklubben är det lätt att tro att det ska bli bråk, men det har aldrig hänt. De andra blir uppspelta, springer och brummar, och friar till den återvändande. Jag tror snarare att de på grund av tacklukten, först tar honom för tacka och sedan snabbt inser sitt misstag. Efter några minuter är det lugnt igen.
Mer om tackornas brunst
Att tackor kan brunsta om lärde jag mig den hårda vägen. I början av mitt fårliv lånade jag ut baggen i två omgångar en vinter, eftersom jag inte tänkt ta några lamm. Jag tog hem honom alldeles för tidigt och fick lamm första veckan i augusti. Jag hade då fyra tackor – alla lammade samma vecka.
En annan erfarenhet gäller en bagge som patrullerade stängslet i stället för att äta. Det var under de år jag hade fyra baggar på samma gård som tackorna, med stängsel emellan. Han gick fram och tillbaka längs stängslet tills jag flyttade det närmare foderhäcken.
Vikten av att växa upp i en grupp
Ett bagglamm lånades ut i november till en annan besättning. Det var det mest lovande lammet det året, både exteriört och stammässigt, dessutom . Lånet blev längre än planerat eftersom ägarna flyttade till en större gård längre norrut. När han till slut kom hem igen var han fortfarande snäll, men lite mer på ”tårna”. Inte slagsmål, men smågnabb. Det har, nästan två år senare, inte helt gått över.
Sammanfattning
Min erfarenhet är att baggar har stort utbyte av varandra. De följs åt, ligger tätt, kliar sig mot varandras horn och är trevliga att umgås med.
Dyker det upp en som inte är snäll, tas den bort. För mig är det främmande att köpa in en arg bagge. Jag vill inte ha de generna i min besättning, och en sådan bagge blir en säkerhetsrisk – för människor, tackor och framför allt för de andra baggarna. Jag vill inte utsätta mina trevliga baggar för någon som är mindre trevlig.
En aggressiv bagge går ofta på de andra bakifrån vid konkurrens om t ex vatten eller foder, tar sats och slår mot bakdelen. Skador är lätta att föreställa sig, och livet i gruppen blir otryggt.